http://elinanna.devote.se/

Det äro söndag idag go vänner. och mitt huvud kännes som en pannkaka.
alltså, helg är ganska så jättebäst just nu. För helg i min värld betyder obegränsad tid till att mysa med Anton, sova, kittla Anton i sidan samt gå på random fest och ha det trevligt med busiga vänner.
jag orkar inte riktigt koncentrera mig på skolan. Ska jag vara ärlig så har jag fullt sjå med att tvinga mig själv till att överhuvudtaget GÅ TILL skolan. Det är så mycket härligare att ligga kvar i sängen och sova ju. Som tur är så har man en Johanna, en Hanna, en Emma och en Frieda som gör det liiiite roligare att leka på lektionerna. Dock har jag inte alla lektioner med dom. Det suger ganska stenhårt. Jobbigt läge för mig eftersom det är jag själv som valt att ha det så. *ironiskt nog*

jaja, jag vet inte vad jag pratar om. måste nog sova nu.

Jag ägnade i stort sett hela gårdagen åt att kurera mig. Mååååste bli frisk tills på lördag. Och tillräckligt frisk för att gå på Navid Modiri skrivarkurs med Hanna och leka med Anton på fredag. Annars smäller jag aaaaav. Så min diet igår bestod nästan uteslutande av vatten, vitlök, alvedon och halstabletter. En och annan macka slank ner också. Men nada more.
Idag är jag hungrig. Och hela min värld stinker vitlök.
det är fett onice.

Dagen idag har hittills bestått av ett oändligt musiklyssnande, "den asfeta spelningslistan" är listan som ska spelas, oh yes man. Samt att Johanna är en sadistisk äckelunge och min pappa en ganska jobbig farbror som försöker umgås med sin dotter genom högläsning och huvudräkning. När blev det qualitytime att slå tal på miniräknaren, eh?

Aja. Jag ska snart susa iväg hem till Hanna för lite riktig qualitytime med tjejerna. Det ska bli fina fisken! vi har inte setts hela högen på ett bra tag nu, alla har ju varit upptagna på andra, egna, ändar och håll. Inte helt fel det heller dock (mina egna ändar och håll är iallafall extremt trevliga! hur det är med deras det vet jag inte riktigt....).

Jo just ja. Min pappa noterade också att jag hade fyllt i mina ögonbryn aaaningen mer än vanligt. Det resulterade i en tio minuter lång utläggning om mitt hår och att jag absolut borde klippa mig (jag sa att jag ska klippa mig imorgon minst tretton ggr, det valde han att inte lyssna på) för att kunna bära upp dom där Brynen! jisses! jösses! hjälp.

åker nu.

du vet?

du vet när du häver i dig en hel flaska med någonting som du inte vet vad det är och struntar i vad som kommer hända och hoppas inte på det bästa utan istället på det sämsta, hoppas att du dör och går under och aldrig mer kommer tillbaks. Men istället så faller du bara till marken och däckar i dina egna spyor och vaknar upp av att han som du ville aldrig skulle se dig sån här drar en hårslinga ur ditt ansikte och fäster den bakom ditt öra. Du pyser ut luft genom näsan och önskar, verkligen önskar, att det här fan inte händer och blundar istället för att se in i hans ögon och förstå. För du vill inte förstå och önskar att du kunde strunta i det. Han sätter sig ner på huk bredvid dig och säger någonting du inte hör, hela världen är dimmig och han är suddig i kanterna, som ett spöke, som någon som egentligen inte är här. Om han ändå inte vore här. Du undrar varför du lever, försöker minnas men kan inte, du har för dig att det är meningen att du inte ska leva, att du skulle vara död vid det här laget och du önskar att det vore så.
Han drar lite lätt i din arm, får upp dig i sittande ställning, han pratar igen men du ser bara läppar som rör sig, du hör inga ord. Läppar som sockerbitar, läppar som du skulle ge allt för att få äga men ändå inte ha här just nu, nu, nu. Ta bort honom och hans sockerläppar. Plötsligt står du upp och svajar och förstår ingenting. Huvudet bultar som ett hjärta och benen är ostadiga som ett nyfött föls. Han lägger din högerarm om sina axlar och säger något i ditt öra. "du kan, jag fångar dig om du ramlar". Och ni stapplar fram längs vägen mot din pappas hus och du vill inte tänka på vad som kommer att hända, vill inte uppleva det som kommer att hända. Han fortsätter att viska i ditt öra, lösryckta ord når fram och du förstår att han pratar om igår, att han undrade vart du tog vägen och att han önskade att du inte försvunnit, att han önskade att du inte druckit det där, att det nog var något farligt i, att man inte kunde lita på Mange och dom, att du skulle vara glad att inget verkligt hemskt hade hänt. Dina fingrar gräver sig in i lädret i hans jacka och ditt huvud vilar tungt mot hans axel och din egen arm. Lyktstolparna lyser vägen för er och han leder dig längs med trottoaren. Dina fingrar i lädret, hans hand om din midja.

Sen går det ett par timmar, dagar, veckor och till sist en månad och du hör inte av honom en enda gång och du ligger i flera timmar under ditt täcke och gråter. Gråter över att du var så dum som du var och gråter över att han var så fin som han var och att du inte fick honom. Du har utegångsförbud och får inte lämna huset på eftermiddagarna så i skolan står du bakom tegelväggen och röker cigarett efter cigarett tillsammans med de andra flickorna som också gråter under täcket men aldrig erkänner det, tillsammans tittar ni efter de där pojkarna med ögon som ser rätt in i själen på er och undrar vad det egentligen var som hände och varför. "En kärlekshistoria" viskar en flicka, "ett dödsstraff" viskar en annan och alla nickar. Du står där och försöker känna gemenskapen, men känner bara ontet i halsen av alltför många cigaretter och ontet i huvudet efter alltför många timmar med tårar.

Men när en månad gått så står han plötsligt där igen. Det är lördagkväll och ni är ute på spången allesammans, det har gått en månad och ditt utegångsförbud har runnit ut. Nu ska du glömma, nu ska du dansa. Men så står han där i läderjackan, håret på ända och ögon som brunbrända pepparkakor. Ett skevt leende, en rörelse med handen. Du öppnar munnen och försöker säga något, hälsa, tacka, vadsomhelstihelavärldenbaraintetystnad.
Men du får inte ut någonting och han skrattar, kommer närmare, och sen så är han bara där. Drar fingrarna genom ditt hår och ser ner på dig och säger att han saknat dig, Moa, saknat dig till tusen. Du viskar i hans öra och undrar vart han varit, undrar varför han inte hört av sig, undrar varför han saknat dig och talar om för honom, att du saknat honom mer än till tusen. Att du saknat honom som fan.

Sen lägger ni armarna om varandra i lyktstolpssken och kysser varandra i en kägla av ljus som aldrig sett så varm ut förut. Läppar som sockerbitar tänker du, igen, och socker smakar han också. Plötsligt vill du inte dansa och glömma längre, och aldrig mer igen heller, du vill äta socker istället. Sockra hela världen med hans läppar och äta upp honom.

För det spelar ingen roll hur många gånger du ramlar för att dö, så länge det finns någon som plockar upp dig och leder dig hem till din säng. Låter dig vila och gråta och döda känslan av ingenting tills du är redo. Och sen dyker han eller hon eller den upp igen och så, då, då kan du förstå.

Äsch..

http://www.dn.se/kultur-noje/musik/liam-gallagher-noel-oasis-1.941225

Nu har jag iallafall en anledning att vara ledsen resten av veckan.
Om jag aldrig mer får se dom live, då ... ja då, då får jag ...
jag vet inte.

Menimen.

Nu skall den evinnerliga striden fortsätta! Den heter "Elin Vs. packning & städ".
Lets see who wins.